Svartsjuka?

Idag kommer jag beröra ett ämne som jag tror många känner igen sig i, på ett eller annat sätt. Ämnet är svartsjuka. Om det nu är det som ligger som grund för detta beteende jag stött på så många gånger.

Ända sen barnsben har jag umgåtts med killar och det har fortsatt så. Jag har alltid haft många vänner av det manliga könet. Det är enkelt, på många sätt och vis. Jag fick några riktigt bra vänskaper under högstadietiden och även gymnasietiden. Fantastiskt bra vänner som jag är väldigt glad att jag fått ha nära mig. Allt var så ömsesidigt, ärligt och förbaskat roligt. Men med automatik förändras situationen i samband med studenten eftersom alla far åt olika håll. I alla fall om man kommer från en småstad som jag. Sakta men säkert tappade vi den vardagliga kontakten och vid flera tillfällen försökte jag hålla ihop vänskapen. Men nu har flera av vänskaperna runnit ut i sanden och sist jag var hemma i Karlskrona träffade jag flera av de här fina människorna. Då klarnade allt för mig. Det gäller främst två stycken. Båda sitter och ser sig frekvent om och jag undrar om det är någon de letar efter. Då får jag berättat för mig att de inte får träffa mig, eller prata med mig. Säger vem? Flickvännen.

Det är för mig helt obegripligt. Förmodligen skulle det aldrig hända om jag hade varit av det andra könet. Jag kan ha en förståelse om vi hade haft ett förflutet med kärlek inblandat. Men när man inte ens har det. Det känns otroligt sorgligt.

Men det värsta är inte vad jag tycker, eftersom det inte är min vardag. Jag tycker istället synd att de har hamnat i en sådan situation. Killarna jag pratar om har stark personlighet och ingen skulle någonsin få sätta sig på någon av dem. Jag vet inte hur någon kan acceptera hela pannkakan. I den ena killen vattnas ögonen och utbrister att han verkligen saknar mig, men att han inte får. Han får inte ens nämna mitt namn. Han önskar att hon skulle förstå.

Jag undrar- vad är det för människotyp och vad grundar sig det beteendet på? Har hon dålig självkänsla? Om hon skulle vara säker på sig själv och deras relation skulle hon fortfarande lägga in ett besöksförbud?

Jag har själv varit i en liknande situation och då handlade det mest om att det inte fanns någon trygghet i förhållandet. Det var ostabilt och man visste inte vart man hade varandra. Men eftersom jag nu är i ett väldigt tryggt förhållande har jag fått ett annat perspektiv. Börjar man känna av tendensen av otrygghet kanske man ska prata med varandra. Varför känns det inte bra och stabilt och vad kan vi göra för att det ska kännas bra för båda parter? Möjligtvis kanske man har varit med om något traumatiskt, någon form av otrohet. Det kan självklart också påverka, men man måste också se till individer. Varje människa är unik. Alla förtjänar en individuell chans. Det kan vara tungt men man måste våga för att vinna och genom att hålla tillbaka den nya partnern kommer ingen trygghet. Förmodligen kommer det bli en ond cirkel med lögner, tissel och tassel. Om man blir förbjuden till något och vill göra det, kommer man börja ljuga för att inte göra sin kära ledsen och besviken. Det är då det blir problem. Jag tror att om man istället berättar allt för varandra, är öppna och tillmötesgående är man halvvägs. Tillit är grunden till ett bra förhållande.

Jag gillar det gamla citatet: Kärleken är som en duva. Håller man den för hårt kvävs den. Håller man den för löst flyger den iväg. Det gäller att finna en balans. Var ärliga och ta hand om varandra. Nu ska jag nog skicka blombud och berätta för min kärlek att han är fin.