In på själen

Hur beaktas känslighet? Jag har uppmärksammat att jag tycker att det är något väldigt fint.

Ända tills för några år sen har jag haft ett hårt yttre skal. Fram och tillbaka ansågs det vara bäst för mig och min personlighet. Men det bästa jag visste var att stänga in mig, lyssna på hög musik och reflektera över livet, alla vägval och händelser. När man gråter till reklamfilm vet man på något sätt att man är rätt känslig.

I mina ungdomsår var jag fastlindad i förhållande där man inte visade känslor. Det var komplext att ens hålla handen. Kanske var det inte ens kärlek, kanske var det bara var en stark attraktion. Under flera år höll jag huvudet högt i hopp om att det skulle bli bra. Till slut föll det ur mina händer, orken och lusten försvann. Väl kämpat. Utåt sett hade jag ett leende på ett stenansikte. Men bakom murarna hade jag min högra hand, min fina vän Josefine. Till henne kom jag var och varannan morgon och grät ut för att sedan möta verkligheten. Stor eloge till henne för alla stunder hon stöttat mig.

På något sätt blev min filosofi, ensam är stark. Så länge det inte fanns någon som kunde beröra mig och dra ner mig var jag glad. Den filosofin pågick ett tag och jag vägrade släppa någon in.

Men när min tonårsdröm kom och knackade på hjärtats dörr var det svårt att hålla emot. Jag sa åt honom att dörren är stängd och att jag inte blir kär så lätt. Innerst inne visste jag att det redan var kört. Han förklarade med tydliga ord ” Jag ger mig inte, lika bra för dig att ge upp”. Det visade sig vara det bästa jag gjort, att öppna mitt hjärta för honom. Han har lockat fram personen som har varit dold bakom skalet. Idag finns inga fula och tuffa spel, utan hela själen står vidöppen till honom. När jag sitter där på min kant och behöver rensa själen med tårar sitter han bredvid och säger ”Jag älskar dig för det här”. Han ger mig uppskattning till alla egenskaper, till och med de han egentligen inte gillar. Han ger mig så mycket kärlek och glädje. Tack vare honom har jag växt otroligt mycket som människa, då han ger mig utrymme till det. Det är inte fult att våga öppna sig. Självklart kan det slå tillbaka men den risken är värd att ta i utbyte mot det fina man får tillbaka. Känslan att vara älskad inifrån och ut är obeskrivlig.

Man måste få hårda smällar och falla djupt för att kunna resa sig. När man väl står upp igen har man vunnit. Det är då man växter och förstår meningen med själva fallet. Det är nyckeln till personlig utveckling.

Konferens

Tacka och ta emot

Jag har sedan väldigt unga år haft svårt att ta emot komplimanger. Alla snälla saker är så lätt att skaka av sig medan det som sårar sätter sig fast. Jag kan inte förstå att det lilla ordet tack kan vara så svårt. Det är alltid äsch eller men som svar. Jag försöker alltid slipa till komplimangen genom att motsäga den.  Ett exempel "Vad fin du är i håret idag!" – Va? Det som är så slitet.

Det är varken speciellt snällt mot den som faktiskt säger det, eller mot sig själv. Ge istället ett leende tillbaka och säg tack. Inga förklaringar behövs. Varför skulle det vara dumt att vara snäll mot sig själv?

För att dra det hela vidare hamnar jag till den svenska avundsjukan. Jag förstår inte glädjen i att vara missunnsam. Om någon har en fin tröja, väska, egenskap eller vad det nu kan vara, varför inte glädjas med personen istället för att muttra över att den har något som du inte har. Att uttrycka vad man känner och glädjas åt andras lycka kommer att ge lycka tillbaka. Det är samma effekt som att möta någon med en sur min, ge bort ett leende och du får garanterat ett tillbaka. Åtminstone om hjärtat inte är av sten. Som jag tidigare har förespråkat – försök se till det positiva. Det finns mycket glädje att finna.

 Det var morgonens visdomsord, hoppas att ni får en trevlig dag!

The happiest people don´t have the best of everything, they just make the best of everything

Vad gör väl lite regn?

Vill tillbaka.

Jag har haft en helt underbar vecka där vila har stått högst upp på to-do-listan. Med 35 grader i skuggan befann jag mig mest i vattnet eller under parasollet. Det är första solsemestern som jag inte har pressat stackars kroppen till en ond solbränna, utan har bara myst under min solhatt. Det känns hälsosamt och trevligt!

Vi bodde på ett hotell som heter Sunrise Hotell i Fig Tree Bay, vilket jag starkt kan rekommendera. Personalen var urtrevlig och hotellet var jättefint. Drinkarna var goda. På eftermiddagen serverade de kalla handdukar till pannan och färsk frukt vid solsängarna. Man fick nya badhanddukar varje morgon och en solsäng med tillhörande parasoll abonnerat hela veckan. Vi blev ordentligt upppassade så det gick minsann ingen nöd på mig.

Nu är jag tillbaka i verkligheten. På dagtid är jag på kontoret och på kvällstid är jag i huset och renoverar. Jag känner att jag lever!

Bild från hotellet, taget av researrangören.

Happy holiday!

Det stundar semester. Solen är efterlängtad och jag ska spendera mycket tid i solstolen i Fig Tree bay tillsammans med Zlatan och lite drinkar. Jag har länge tänkt läsa boken, nu är det dags.
Jag tänkte också passa på att köpa hudvårdsprodukter i taxfreen. Det är tråkigt när produkterna börjar ta slut, samtidigt dessutom. Flera tusen kronor på hudvård är kanske inte så kul. Jag hoppas att det är några kronor billigare där. Det är M.E som har introducerat mig i den dyra kosmetikens värld. Tänk vad bra Nivesas blå plåtburk var. Den hade jag till allt och kunde haffa den för en tjuga. Nåja, lika glad är jag för det men gladast är nog Elizabeth Arden och Ole Henriksen. Happy holiday!

Verklighet

Någonstans på vägen hem läste jag ordet verklighet, det kan ha varit på en bil eller i ett fönster. Det spelar mindre roll, men det fick mig att börja fundera på vad ordet egentligen innebär. Vad är egentligen verklighet? Snabbt hade jag vänt på mina tankar. Det är väldigt ofta som jag glömmer bort att faktiskt njuta av vart man står just nu. Sen när jag ser tillbaka på saker jag gjort förskönar jag dem och tänker ”tänk vad härligt det var”. Samtidigt som det händer har jag ofta längtan till något annat, något som komma skall. När jag bodde i Norge gick jag mig själv på nerverna. Istället för att njuta av det underbara sällskapet och de fina stunderna gick jag och oroade mig för framtiden. Vad ska jag göra efter den här hösten? Vad vill jag bli? Vart ska jag bo? Nu känns det som nonsens, det löser sig faktiskt alltid. På ett eller annat sätt. För att referera till ett annat exempel vänder jag mig mot min studietid. Studietiden var i grunden en längtan om att bli färdig, att sluta veckopendla och att kunna bo hemma på heltid. Men nu när jag sitter här och blickar tillbaka inser jag att jag har fyllt ut mitt bagage med helt fantastiska stunder, kunskap, vänskaper och visdom. På den senare tiden har tanken slagit mig flera gånger ”glöm inte att njuta”. När jag stod mitt i allt byggdamm, plankor och spikar hörde jag regnet falla på taket och då slog samma tanke mig igen. Det är klart att man vill att allting bara ska bli klart så vi kan flytta in, men någonstans måste det finnas njutning i det vi gör nu. Jag satte mig på trappen under taket, såg ut över vår trädgård och kände ro. Det doftade sommarregn och jag kände i hela kroppen att det känns så rätt. Här kommer jag finna ro i själen, vilket är oerhört viktigt för att få en balans i vardagen. Det jag vill säga med detta inlägg är: Stanna upp och njut av allting du har omkring dig. Det är rogivande. Försök hitta glädjen i alla tillfällen, för även om det känns jobbigt ibland så finns det något gott i allt. Det må låta klyschigt men det är min erfarenhet.

Nu går jag i min egen skola. Jag är van vid att stressa och trycka in så mycket aktiviteter som möjligt. Jag säger sällan nej utan pusslar och fixar för att hinna allt. Jag måste lära mig säga nej. Men jag är iallafall medveten om det, vilket är ett steg i rätt riktning. Det stundar många lektionstimmar i min skola. Så länge lektionerna är i Saltsjöbaden, i regnet, är det fine för mig.

Bland brädor och isloering

Helgen har spenderats i huset med brädor och isolering av olika slag. Höjdpunkten var igår kväll när M och N kom på besök med vin! Otroligt efterlängtat! Så där satt vi på bryggan - grillade, drack vin och tittade på solnergången. Den sociala abstinensen börjar närma sig, som tur väl var hade vi besök ute i huset igår av både paret Bagis och paret Midsommarkransen. Jag längtar jättemycket efter att bara umgås med våra vänner! Jag blev lite avundsjuk igår när de kom på besök med "vanliga" kläder. Själv strosar man runt i snickarbyxor och sunktröjor. Men, vi jobbar på ett par månader här nu så vi kan umgås i massor sen.

Dags att vända blad

Maj 2009 gick flyttlasset till huvudstaden. Lite av en slump hamnade vi i en andrahandslägenhet på Södermalm. Det vore dumt att sticka under stolen med att det var en risig lägenhet vi hamnat i. Men, den hade sin charm. Huset var ett sluttningshus där ena delen av lägenheten var i markplan med uteplats och den andra delen var två våningar upp från vägen. Uteplatsen var ett stort plus i kanten där många timmar spenderades tillsammans med några flaskor vin. Förträffligt trevligt! Tyvärr satt vi väl inte säkert i lägenheten utan kunde egentligen bli utkastade vilken dag som helst. Vi båda kände att det fanns bara en utväg, vilket var att köpa en bostadsrätt. Vi leta ett tag, tappade lägenheter i budgivningar längst vägens gång. Slutligen hittade vi vår pärla på Bondegatan. Det fanns en del skavanker här och där men vi såg bara möjligheter. Vi slog till och flyttade en månad senare in i vår nyrenoverade tvåa. Nu har vi bott där i två och ett halvt år och har haft väldigt många trevliga stunder. Det är dags att vända blad. På nästa sida läser vi Saltsjöbaden. Vi har sålt vår fina lägenhet och kommer istället styra vår kosa till en villa i Saltsjöbaden. Det är med spänning och förväntan vårt bohag kommer packas ner i kartonger. Hela huset ska renoveras och vi är redan i full gång. Som det ser ut nu har vi rivit allting inuti och det som består är uppmurade väggar, en murstock och ett tak. Vi har en lång väg att vandra men det känns fantastiskt roligt! Det är en väldigt mysigt tomt på 2000m² med 200 meter ner till vattnet. På bryggan kommer jag sitta många kvällar med fötterna i vattnet, köttet på grillen och se solen gå ner. Jag längtar!

In my head

Motvind!

Till vårt nya projekt krävs mycket energi och en hel del materiella ting. Igår hyrde vi en lastbil och skulle fylla den med material från Bauhaus. Vi har hunnit halvvägs med inlastningen när de ropar ut i högtalarna att klockan är 20.00 och att de stänger för dagen. Vi pratar med en anställd och frågar om vi hinner lasta på lite fler varor och det går jättebra eftersom han ska hjälpa en annan kund. Vi sliter som djur och lyckats fylla lastbilen när klockan slår 20.20. Problemet dyker först upp när L ska betala och inser att han har glömt plånboken. Det enda lösningen som finns enligt personalen är att skaffa ett Bauhaus-kort, då kan de fakturera och vi kan betala varorna hemifrån. Vi traskar in i servicebåset och ska teckna ett sådant kort. Det som personalen kommer på då, är att de måste ringa Resursbank för att få ett godkännande. Tyvärr stängde de klockan 20.00 och kan därför inte hjälpa till. Inget Bauhaus kort för oss, alltså ingen faktura. Vi ger förslag på alla möjliga lösningar, att lämna min plånbok som pant och betala morgonen därpå, att säga upp numret från någon annans Bauhaus-kort eller att säga kortnumret på ett annat bankkort. Nej, det verkar omöjligt. Det alternativet som finns är att bära ut alla varor ur lastbilen som vi under en timmes tid har slitit med att få in. Plötsligt kommer jag på att någon vi känner som också har Swedbank kan sätta över pengar på mitt kort. Vi ringer runt till föräldrar och syskon, men dessvärre behagar ingen att svara. Vi ringer och ringer och stressen och paniken blir allt större. Klockan är nu 20.30 och Bauhaus stängde för en halvtimme sen. Vi har blivit de där jobbiga kunderna som gör att personalen inte får gå hem. Vi får tag i min bror som är hemma inom 5 minuter och ska sätta över pengar. Ja, lysande nu löste vi nog det! Men när han väl är hemma kommer han på att han bytt bank, typiskt! Vi fortsätter att ringa runt till familjen, utan svar. Det finns ingen annan återvändo - lasta av alla varor!
Med ett par armar och ben liknande spagetti och muskler som är helt slut hoppar vi in i en tom lastbil, åker och lämnar tillbaka den. Man skulle kortfattat kunna säga att vi inte hade medvind igår.

Idag är träningsvärken ett faktum. Vi kommer fortsättningsvis beställa hemkörning, alternativt ha plånboken med oss.