Hur beaktas känslighet? Jag har uppmärksammat att jag tycker att det är något väldigt fint.
Ända tills för några år sen har jag haft ett hårt yttre skal. Fram och tillbaka ansågs det vara bäst för mig och min personlighet. Men det bästa jag visste var att stänga in mig, lyssna på hög musik och reflektera över livet, alla vägval och händelser. När man gråter till reklamfilm vet man på något sätt att man är rätt känslig.
I mina ungdomsår var jag fastlindad i förhållande där man inte visade känslor. Det var komplext att ens hålla handen. Kanske var det inte ens kärlek, kanske var det bara var en stark attraktion. Under flera år höll jag huvudet högt i hopp om att det skulle bli bra. Till slut föll det ur mina händer, orken och lusten försvann. Väl kämpat. Utåt sett hade jag ett leende på ett stenansikte. Men bakom murarna hade jag min högra hand, min fina vän Josefine. Till henne kom jag var och varannan morgon och grät ut för att sedan möta verkligheten. Stor eloge till henne för alla stunder hon stöttat mig.
På något sätt blev min filosofi, ensam är stark. Så länge det inte fanns någon som kunde beröra mig och dra ner mig var jag glad. Den filosofin pågick ett tag och jag vägrade släppa någon in.
Men när min tonårsdröm kom och knackade på hjärtats dörr var det svårt att hålla emot. Jag sa åt honom att dörren är stängd och att jag inte blir kär så lätt. Innerst inne visste jag att det redan var kört. Han förklarade med tydliga ord ” Jag ger mig inte, lika bra för dig att ge upp”. Det visade sig vara det bästa jag gjort, att öppna mitt hjärta för honom. Han har lockat fram personen som har varit dold bakom skalet. Idag finns inga fula och tuffa spel, utan hela själen står vidöppen till honom. När jag sitter där på min kant och behöver rensa själen med tårar sitter han bredvid och säger ”Jag älskar dig för det här”. Han ger mig uppskattning till alla egenskaper, till och med de han egentligen inte gillar. Han ger mig så mycket kärlek och glädje. Tack vare honom har jag växt otroligt mycket som människa, då han ger mig utrymme till det. Det är inte fult att våga öppna sig. Självklart kan det slå tillbaka men den risken är värd att ta i utbyte mot det fina man får tillbaka. Känslan att vara älskad inifrån och ut är obeskrivlig.
Man måste få hårda smällar och falla djupt för att kunna resa sig. När man väl står upp igen har man vunnit. Det är då man växter och förstår meningen med själva fallet. Det är nyckeln till personlig utveckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar