Jag har sedan väldigt unga år haft svårt att ta emot komplimanger. Alla snälla saker är så lätt att skaka av sig medan det som sårar sätter sig fast. Jag kan inte förstå att det lilla ordet tack kan vara så svårt. Det är alltid äsch eller men som svar. Jag försöker alltid slipa till komplimangen genom att motsäga den. Ett exempel "Vad fin du är i håret idag!" – Va? Det som är så slitet.
Det är varken speciellt snällt mot den som faktiskt säger det, eller mot sig själv. Ge istället ett leende tillbaka och säg tack. Inga förklaringar behövs. Varför skulle det vara dumt att vara snäll mot sig själv?
För att dra det hela vidare hamnar jag till den svenska avundsjukan. Jag förstår inte glädjen i att vara missunnsam. Om någon har en fin tröja, väska, egenskap eller vad det nu kan vara, varför inte glädjas med personen istället för att muttra över att den har något som du inte har. Att uttrycka vad man känner och glädjas åt andras lycka kommer att ge lycka tillbaka. Det är samma effekt som att möta någon med en sur min, ge bort ett leende och du får garanterat ett tillbaka. Åtminstone om hjärtat inte är av sten. Som jag tidigare har förespråkat – försök se till det positiva. Det finns mycket glädje att finna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar