Verklighet

Någonstans på vägen hem läste jag ordet verklighet, det kan ha varit på en bil eller i ett fönster. Det spelar mindre roll, men det fick mig att börja fundera på vad ordet egentligen innebär. Vad är egentligen verklighet? Snabbt hade jag vänt på mina tankar. Det är väldigt ofta som jag glömmer bort att faktiskt njuta av vart man står just nu. Sen när jag ser tillbaka på saker jag gjort förskönar jag dem och tänker ”tänk vad härligt det var”. Samtidigt som det händer har jag ofta längtan till något annat, något som komma skall. När jag bodde i Norge gick jag mig själv på nerverna. Istället för att njuta av det underbara sällskapet och de fina stunderna gick jag och oroade mig för framtiden. Vad ska jag göra efter den här hösten? Vad vill jag bli? Vart ska jag bo? Nu känns det som nonsens, det löser sig faktiskt alltid. På ett eller annat sätt. För att referera till ett annat exempel vänder jag mig mot min studietid. Studietiden var i grunden en längtan om att bli färdig, att sluta veckopendla och att kunna bo hemma på heltid. Men nu när jag sitter här och blickar tillbaka inser jag att jag har fyllt ut mitt bagage med helt fantastiska stunder, kunskap, vänskaper och visdom. På den senare tiden har tanken slagit mig flera gånger ”glöm inte att njuta”. När jag stod mitt i allt byggdamm, plankor och spikar hörde jag regnet falla på taket och då slog samma tanke mig igen. Det är klart att man vill att allting bara ska bli klart så vi kan flytta in, men någonstans måste det finnas njutning i det vi gör nu. Jag satte mig på trappen under taket, såg ut över vår trädgård och kände ro. Det doftade sommarregn och jag kände i hela kroppen att det känns så rätt. Här kommer jag finna ro i själen, vilket är oerhört viktigt för att få en balans i vardagen. Det jag vill säga med detta inlägg är: Stanna upp och njut av allting du har omkring dig. Det är rogivande. Försök hitta glädjen i alla tillfällen, för även om det känns jobbigt ibland så finns det något gott i allt. Det må låta klyschigt men det är min erfarenhet.

Nu går jag i min egen skola. Jag är van vid att stressa och trycka in så mycket aktiviteter som möjligt. Jag säger sällan nej utan pusslar och fixar för att hinna allt. Jag måste lära mig säga nej. Men jag är iallafall medveten om det, vilket är ett steg i rätt riktning. Det stundar många lektionstimmar i min skola. Så länge lektionerna är i Saltsjöbaden, i regnet, är det fine för mig.