Jag vet inte vart jag ska börja, eller sluta. Vissa perioder av året kliver jag in i en bubbla som är oerhört svårt att smäcka och ta sig ut ur. När jag befinner mig i bubblan har jag svårt att se saker svart,vitt eller färgat, allt blir bara grått. Jag letar helt enkelt fel. Jag letar och letar, och jag finner de överallt. Jag söker mig till trygga platser där jag helst bara vill gå i ide under ett fluffigt täcke. Sen vill jag blomma ut som en ros och vara pigg som en mört och hitta på massa roliga saker, och bara vara glad. Tyvärr kan jag inte gå i ide, och jag tror egentligen inte att någonting hade blivit bättre av det heller. Men hur handskas man då med denna bubbla? Ja, för mig brukar det fungera med att träna, äta rätt och umgås med vänner istället för med tv:n. Men för att ens ta sig dit måste det blivit ett hål i bubblan så man vet vart syret kommer ifrån.
Samtidigt som jag befinner mig i bubblan ser jag min sambo utanför bubblan som inte alls förstår varför jag hör och ser så luddigt. Och då får jag dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag kan framstå som grå och trist. Egentligen vill jag vara en kul typ som är rolig att umgås med och samtidigt som jag inser det, får jag lite mer energi i varje andetag. Det är oftast han som sticker hål i bubblan så syret kan sippra in.
Det som är mest tungt är att handskas med avståndet till min familj. Jag hör via telefon hur de äter middagar tillsammans, gå på kalas och umgås med varandra. Det vill jag också göra. Men det är självklart mitt val att bosätta mig 50 mil därifrån. Jag älskar Stockholm. Jag gillar allt här, mitt jobb, mina kollegor, mina vänner, utbudet. En väldigt vacker stad i lagom förpackning. Jag brukar prata med mina vänner om detta, de som inte heller har sin familj i Stockholm. Känslorna är inte främmande, det handlar bara om att kunna handskas med en längtan så stor. Att finna delarna som gör det värt. I bubblan är det svårt att se det objektivt och kunna definiera och sortera känslorna.
Nu längtar jag efter den lycka som kommer infinna sig vid vårt nästa möte, vilket är inom en månads räckhåll. Puh! Tur för mig och min bubbla! Nu ska jag och bubblan äta söndagsmiddag! Tack och hej!
2 kommentarer:
Du satte just ord på precis det jag känner men ej kan förklara. Det är en himla fin och hjärtlig blogg du har Melinda!
jättefint skrivet. vet som hemvändare efter 8år utomlands hur d känns att sakna.man måste prioritera,planera o dessutom prestera mitt i allt. allt e så förgängligt!
Skicka en kommentar